Svart kvinna fanna ndow norrby

Det känns som om jag har ett slag i magen. Jag kan inte läsa alla inlägg och texter om vardagsrasism som finns på arbetsplatser, tunnelbanan, nattklubbar, klassrum eller på gatan. I en kyrka, på ett sjukhus, i en taxi och till och med i ditt eget hem. Överträdelser och fördomar som har blivit så normaliserade att ingen reagerar längre. Eller skrattar. Och det påverkar svarta när de minst förväntar sig det.

Jag har tappat hoppet om mänskligheten ett tag. Det värsta av allt är de rasistiska kommentarer mot barn som lärare släpper. En svart kvinna kommer ut med ett foto av Sverige som de flesta inte vill se eller blunda för.

I Svart kvinna visar Fanna Ndow Norrby rasismen som finns i Sverige; på skolor, på arbetsplatser, på stan, överallt.

Efter att ha läst boken måste jag träffa Fanna Ndou Norrby och prata vidare. Ska vi våldta henne? Fanna Ndou Norrby tror att det finns flera anledningar till att människor blir passiva. Å ena sidan vågar du inte säga, men å andra sidan kan du läggas ner. Om du hör något som du tycker är fel, bör du säga att det är fel. Du behöver inte komma med långsiktiga utgifter.

Det räcker för att bryta ditt humör. Det finns också en tredje aspekt, nämligen att många inte förstår att det som har sagts är rasistiskt. Många människor förstår inte vad de har gått igenom, och därför är de tysta. Om de förstod, kanske de reagerade. Om vi håller tyst blir det värre. Fanna Ndou Norrby tror att unga deltar politiskt eftersom förändringar behövs, men det är inte den enda lösningen.

Det måste komma uppifrån, från makthavarna som skriver vår läroplan, skolplan, Likabehandlingsplan eller jobbval. Varför är du så emot det? Eftersom de som har makten förstår att de måste ge bort det.

Hösten släppte hon boken Svart kvinna via bokförlaget Natur & Kultur.

Om du är så bra på det du gör borde du kunna stå upp för det utan ditt Svenska namn. Det är uppenbart att de som har privilegier inte vill släppa dem. Idag finns det ett parti i riksdagen som anser att mångkultur är något problematiskt eftersom de växer, är normaliserade rasistiska åsikter. Fanna Ndow Norrby tycker att det är frustrerande att Sverigedemokraterna får fler och fler följare och tror att en av anledningarna till deras framgång är att skriva historien om svensk historia.

De talar om Sverige, som historiskt sett inte fanns, och detta är något som aldrig har varit deras. Jag växte upp i den kosmopolitiska staden Lagos i Nigeria, där människor från alla hörn av Afrika bodde och blandade trots sina skillnader. Trots min mångkulturella uppväxt var det i den smalare staden Malmö som jag tvingades bli inte bara en kvinna utan också en kvinna som inte är rädd för att försvara sig eller uttrycka sig.

Det var i Sverige som jag lärde mig att om du inte är ansvarig för din egen glädje i denna värld, som är så uppdelad baserat på kön, hudfärg, så kommer du aldrig att hitta den.

Jag har fortfarande den här läxan med mig femton år efter att jag lämnat Sverige. Och förmodligen här i London, här där jag bor nu, till och med för att uppskatta hur vardagliga rasistiska förhoppningar kan få någon att inse att de inte betalar för att spendera tid på att känna sig förolämpade, förtryckta, sårade, trötta och arga. Detta är en förståelse som denna bok inte förmedlar.

Och det är denna förståelse som jag undrar om boken kan förmedla. Men jag försöker också läsa svarta kvinnor, som min yngsta, jag läste boken. För det mesta är författarna yngre än jag, och boken riktar sig, antar jag, trots den breda titeln, bara till unga svarta kvinnor i Sverige. Men sanningen är att även mitt yngre jag, klippt och upptagen som hon var, skulle ha behövt en lite mer nyanserad bild av svarta kvinnors situation i Sverige; en med en mer kritisk analys av svarthet och kvinnlighet i den svenska miljön.

Eller åtminstone större tydlighet i deras politiska och ideologiska utgångspunkter, som finns i boken. En ideologi som antar att svarta kvinnor har liknande syn på religion eller relationer med svarta. Och det här är inte sant. Jag tror att min tonåring skulle få en starkare koppling till sina systrar i Europa, snarare än att bara fokusera på dem i USA.

Men samtidigt, om min tonåring hade tillgång till boken som en svart person, skulle hennes frustration ha haft ett utlopp på ett sätt som förmodligen var helande. För att känna sig mindre ensam i sin vård utnyttjade hon det. Att veta att hon hade systrar i strid, och att de uttryckte sig i form av en bok, skulle ge henne styrka och hopp. Och det är precis vad den här boken ger läsarna en chans att släppa.

Att behovet fortfarande är så stort kan säga mer om vita svenskar än om svarta.